Mitt första år med en Silken

 Diezel, Starcastle Hounds Danger
I september 2007, skaffade jag mig min första Silken, Starcastle Hounds Danger ”Diezel”.

Man hade ju fått höra skräckhistorier om vinthundsvalpar, hur de sticker från matte och husse, tar allt som går att äta på diskbänkar och bord, tuggar sönder inredning m.m.

Jag har skrutit över min duktiga lilla kille som aldrig förstörde någonting, men så i somras när han var drygt ett år, bet han sönder ett brev. Men en gång är ju ingen gång.

Diezel var 4 månader då vi hämtade honom, en liten ynklig sak med långa ben och stora tassar till den lilla kroppen. Resan hem tyckte han var jobbig, man blev ju åksjuk och spydde, vilket numera inte är så farligt. Väl hemma så fanns de ju massor med nya människor, så det var lika bra att hoppa upp i soffan och lägga sig att sova, då kanske ingen ser mig tycktes han tänka.

Första natten var lite jobbig, han tyckte han var så övergiven så han pep lite innan han somnade, andra natten talade han om att han måste ut, efter det så har han sovit hela nätterna, helst mellan matte och husse i sängen. Diezel var rumsren redan från första dagen, aldrig någon olycka inne, sa ifrån när han ville gå ut.

 

Redan på andra dagen, fick Diezel följa med mig till mitt arbete, jag jobbar som dagbarnvårdare men är i en egen lokal med min kollega. Vid det tillfället hade vi 12 barn tillsammans i en blandad skara från 1-9 år, och kollegans 7 månaders blandras hund Nicki.

I början tyckte Diezel barn var lite läskiga, han hade ju aldrig träffat några. Men snabbt lärde han sig att älska alla barn, och speciellt mitt barnbarn Sebastian då nästan 3 år, Sebastian är det enda barn som Diezel busar ”hårt” med, har dragkamper och leker tafatt med, med andra barn finns han bara runt omkring, han älskar när de kelar med honom.

Till en början var det jobbigt att följa med ut på promenader, tur att det finns vagn att åka i och blev man trött fick man sova middag med dagbarnen.

Numera är det matte som blir trött först, efter ett par timmar i skogen med mig och Doris (Borzoi), så sitter vi tjejer gärna och vilar oss i solen på en bergsknalle, men inte Diezel. Då kan han köra egna race, han älskar att vara ute, gärna hela dagarna, springa ett tag, jaga insekter eller fåglar, leka med kottar eller bara ligga på mossan i skogen eller på en gräsmatta och sova. Men visst är det härligt att se nöjda trötta hundar efter ett par timmar i skogen.

 

Som valp var Diezel en vilde ute och lugn som filbunke inne, om man inte stojade upp honom för då var han snabb att sätta igång med diverse bus. Efter sista rundan på kvällen hade han sitt ”raceryck”, 180 runt i hela lägenheten gärna med en ”buse” i munnen, dragkamp med husse eller ”döda” benet ett par minuter innan han stöp i säng.  Vilket han fortfarande kan få någon gång ibland.

Han är lättlärd, men bara när han själv vill. Sitt, ligg, hit, krypa, nej och stanna är något han lärde sig väldigt snabbt. Trix är jätte roligt att lära sig, höger och vänster tass, rulla, svimma, puss och kram, stå med alla fyra tassarna på en kastrull. Jag har använt mig av klicker det senaste halvåret, eftersom silken är en hund som gärna tänker ut bus och lösningar på ”sina” problem själv, så är klicker ett bra sätt att träna på, eftersom hunden måste bjuda till själv för att få sin godisbit när han/hon gjort rätt.

 

Men naturligtvis, springa är ju det som dessa hundar älskar mest. Och vilken syn att se hundarna springa för allt vad benen bär.

Vi tog med Diezel på en Lure-coursing träning i våras. Första gången han sprang efter trasan var han mest fundersam, men det var bara den gången, nu när vi närmar oss fältet där vi har träningarna på, börjar han yla och skälla redan i bilen. Det är en fröjd att se när han springer, så mycket glädje han utstrålar när han ger sig av efter trasan.

 

 

Eftersom Diezel inte rusar fram till allt och alla, har han med sitt lugna sätt hjälpt både barn och vuxna som har varit hundrädda att numera inte vara rädda för hundar. Han får sitta eller står lugnt bredvid mig, tills den som är rädd törs fram för att klappa, ofta när det gäller barn med rumpan mot barnet eftersom barn oftast är rädda för huvudet.

 

Vid ”vanliga” möten med nya människor går han sällan fram om man inte säger till honom, och då ställer han sig lugnt vid personen och hälsar.

Han fungerar bra med andra djur, vi har varit kaninvakt och det gick jättebra, kaninen var ute och sprang med Diezel och han tyckte bara det var roligt med en kompis.

Katter tycker han inte så mycket om, de har ju vassa klor. Han är försiktig med små hundar och valpar men kan lika gärna brottas med sin kompis Nicki som är en storblandras, vår Borzoi tik Doris eller när vi träffar gänget som vi tränar LC med och då är det allt från Whippet, Sloughi, Afghaner och Borzoier som springer tillsammans.

Han har aldrig startat något bråk med någon annan hund, han går hellre därifrån, eller låter bli att hälsa om den andra hunden är för gåpåig, för det enda han vill göra, när han är ute och träffar andra hundar, är att springa.

Diezel har lätt för att koppla av, det spelar ingen roll vart man än tar med sig honom, går vi hem till bekanta kollar han läget och kommer sedan och lägger sig. Är vi bland mycket folk så går han lugnt vid sidan och om man stannar lägger han sig oftast ner tills det är dags att gå igen.

 

Päls har de, Diezel fällde all vinter och valppäls på en gång, han såg nästan ut som en Whippet på slutet. Det blev ju en extra dammsugning i veckan (man ska inte överdriva, finns så mycket annat roligt att göra med hundarna), och så borstade jag honom 3-4 ggr/vecka, men nu är han på gång, det börjar växa ut en tjock silkeslen päls på honom och han har en jättefana på svansen.

Han älskar att bada, både i vatten och i lervälling, men lerinpackning ska ju vara bra för huden...
Och det är inte för inte som dom kallas "Silken Swamphounds".

 

Diezel är en riktig mammagris, jag får inte gå långt ifrån honom, om vi är ute och inte han får följa med, då spelar det ingen roll vem som håller i kopplet, han börjar gnälla och yla.

Han har inga problem att lämnas ensam hemma, då är han tyst som en mus och sover. Älskar att ligga i mitt knä och sova. Husse tycker att Diezel är en av dem coolaste hundar han haft, snabb till bus och kamp, men lika snabb att koppla av. Och jätte gosig, tycker matte.

Silken är för mig den optimala vinthunden lite större än en whippet men med borzoi päls,  kan det bli bättre. Den enda nackdelen som jag ser det med att ha skaffat en Silken är att man vill ha flera, så jag tror säkert att det kommer flytta in en till, inom en inte allt för lång in i framtid .